onedirectionsnovel.blogg.se

---

 

 

Efter skolan skyndade vi oss till Ali's lyxiga stora Range Rover. Vi skulle hem till Ali och göra oss i ordning för kvällens middag, då hela gammla klassen skulle träffas, inklusive Harry. Jag och Kaylie hoppade in i det stora begie-färgade sätena. Hela bilen utstrålade lyx, vilket inte var så konstigt Ali's familj var stormrik. Och inte nog med den här bilen hade hon också en röd cab, som då skulle användas på sommaren. Jag kunde inte låta bli att bli lite avundsjuk, allt detta för en 18-årig tjej, hon behövde inte ens två bilar. Men varje gång jag kände avundsjukan komma kom jag alltid ihåg att Allison aldrig någonsin skröt. Hon var väldigt noga med att inte skryta. Och därför tyckte jag att hon faktiskt förtjänade detta.

-Så vad vill ni ha på er ikväll? frågade Ali och log mot oss i backspegeln. Hon hade lovat oss att få låna något av hennes klädesplagg, eftersom hon aldrig skulle kunna använda allt. 

-Jag skulle vilja ha kjol med någon snygg topp till, sa Kaylie och log drömmande. Hon älskade kläder så att få frossa i Ali's walk in closet var en ren dröm för henne.

-Det ska vi nog kunna fixa! sa Ali glatt och körde om några bilar på motorvägen.

-Du då, Bri? Vad vill du ha på dig? frågade hon och svängde av från motorvägen och in på en lite mindre väg, som sedan skulle leda till alla rika villor.

-Ehm, jag har ingen aning, svarade jag förtvivlat. Mode var verkligen inte min grej. Jag såg varken ut som Kaylie, som förövrigt var smal och väldigt söt. Och verkligen inte som supersnygga Allison med sitt modellliknande utseendé. Jag var mer kraftigt byggd, inte fet men  med mera kurvor lixom.

-Ähh, det är lugnt Bri, jag och Ali ska hitta den perfekta outfiten för ikväll ska du se! Tacksamt log jag mot dem och kände hur bilen stannade vid den stora uppfarten.

 

 

 

Allison tröck vant på den lilla bärbara knappen i bilen och den stora skyddande grinden åkte automatiskt upp. Vi åkte långsamt in till den stora uppfarten med en stor snöklädd fontän i mitten. Allison parkerade bilen och plockade med sig handväskan och fortsatte sedan uppför den stora prydliga marmortrappan. Själv stannade jag storögt upp och kollade på ungefär vart femte steg. Hur många gånger jag än var här vande jag mig aldrig vid den underbara trädgården, fontänen eller den stora atelljén precis innanför dörren. Golvet avspeglade nästan allting i rummet, så putsat var det. En stor glimmande kristalllampa lyste från taket och gav en drömliknande syn. Plötsligt kom Ali's vita chihuahua springande nerför trappan.

-Coco, gulle, hej sötnos! utropade Ali och böjde sig ner för att lyfta upp henne i famnen. Coco slickade nöjt Ali's vänstra kind. Och jag sprang fram för att hälsa. 

-Hihi, kolla vad glad hon är för att matte är hemma! sa Ali och skrattade. Jag sneglade på Bri som skrattade åt Cocos nöjda ansiktsuttryck när hon fick bäras runt av Ali.

-Du Ali, klockan är extremt mycket. Vi måste verkligen skynda oss om vi ska hinna, utropade jag efter att ha kollat klockan och vi skyndade upp för den breda stentrappan.

 

Efter mycket lockande, plattande, sminkande och bytande av kläder hade vi äntligen fått fram de perfekta outfitterna. Men nu hade vi verkligen bråttom till rastaurangen. Den här gången hade en taxi hämtat upp oss och vi närmade oss Grillen.

-Är du nervös Kaylie? frågade jag eftersom jag märkt att Kaylie blev lite tyst.

-Mhh, jo lite faktiskt. Egentligen kan jag inte förstå varför men det känns bara nervöst. Tänk om Harry har förändrats på något sätt? Tänk om kändisskapet gjort honom dryg eller något, sa hon tyst och kollade oroligt på Brianna.

-Var inte orolig Kaylie! Har han förändrats så har han, men jag skulle inte tro det. Vi var kompisar och förhoppningsvis kommer allt gå tillbaka till hur det var förut, sa Brianna lugnade och log. Kaylie lutade sig mot mig och log.

-Ja, det hoppas jag, mumlade hon innan det var dags att gå ut. Snön låg perfekt utanför restaurangen och julbelysningen lyste upp stället riktigt vackert. Jag kände igen alla ansikten som pratade ivirgt i mun på varandra.  Alla från vår gammla klass var här. Där var Adam, Sally, Kelly, Jenny, James och.. ett ansikte jag inte sett förut, iallafall inte i verkligheten, Harry.

 

---

 Sådärja, del 4 uppe! Jag tänkte bara berätta att jag har fått väldigt många nya läsare hit till bloggen, så välkommna hit! Hihi :) Jag uppskattar verkligen om ni kommenterar, även novellen Everything about you ifall att ni börjat läsa den. Och såklart också den här novellen! Så nu skulle jag vilja testa om ni kan kommentera minst 20 kommentarer från olika personer innan jag skriver en ny del. Jag vet att ni klarar det mer än väl, speciellt nu med så många nya läsare. Så kommentera för mera! :)

 

 

---

 

 

-Vakna Bri, vakna! Vi måste skynda oss nu.. ropade Liliy och sprang hysteriskt runt sängen.

-Ehm, va? mumlade jag och tröck kudden över anisktet.

-Vi ska till skolan Bri, skyyynda! ropade Liliy och sprang ut till köket. Skola? Ja men gud, det är ju måndag och jag har försovit mig. Fan. Jag skyndade mig upp och drog snabbt på mig ett par svarta jeans och en vit stickad, mysig tröja medans jag snabbt borstade genom håret. 

-Har du ätit nånting, Liliy? ropade jag medans jag snabbt fixade till sminket.

-Jo, jag åt två mackor och drack lite O'boy, ropade Liliy och kom springandes med en smörgås med ost till mig. 

-Naw, tack sötnos! sa jag och tog tacksamt emot mackan. Ibland kunde Liliy vara underbar men ibland en ren plåga.

-Skynda dig ner nu och ta på dig ytterbyxorna också, det verkar vara riktigt blåsigt ute idag! sa jag och greppade   väskan och rusade nerför trappan. Samtidigt försökte jag gluffsa i mig mackan men det lyckades inte så bra. Halva mackan låg i trappan men det fick jag ta hand om sen. 

-Hejdå  Liliy, och gå hem direkt efter skolan! ropade jag åt henne från gatan.

-Okej, hejdå Bri! ropade hon och vinkade glatt. Snabbt drog jag fram mobilen ur bakfickan och tryckte fram klockan. 09.04. Fyra minuter sen, alltså. Tur att vi har matte första timmen, tänkte jag för mig själv och sprang in genom de stora dörrarna till skolan.

 

 

Jag hade just börjat räkna när Brianna kom inrusande genom dörren och ursäktade sig snabbt. Lärarn bara nickade och log. Tur för henne, tänkte jag och flinade mot henne när hon satte sig ner brevid mig.

-Försov mig, mumlade hon och plockade upp matteboken ur väskan.

-Hahah, okej. Men det är lugnt vi slutar tidigt och ska först träffa Harry vid 5, vid grillen, viskade jag och log stort.

-Skönt, måste verkligen bättra på sminkningen! Det blev liiite stressigt imorse, viskade Bri och log snett mot mig. På något sätt visste jag att den här dagen skulle bli awesome. Jag skulle få träffa Harry, det var snart jullov och jag skulle bara mysa med mina allra bästa vänner. Allting var topp helt enkelt.

 

Jag, Kaylie och Brianna hade bestämt oss för att luncha tillsammans, som varje annan dag. Men idag serverades julbord i matsalen. 

-Hey! Hur var matten? frågade jag dem.

-Jo chill! Ska vi gå in eller? frågade Brianna som tydligen var väääldigt hungrig.

-What's up with that chick? frågade jag och Kaylie skrattade.

-Hon försov sig..igen, sa Kaylie med betoning på igen. Kön började bli allt längre så vi skyndade oss in i matsalen. Vi hittade ett ledigt bord och slog oss trötta ner.

-Herregud va folk gillar julbord då! sa Kaylie.

-Jao, det är mumsigt, mumlade Brianna med munnen full av julskinka. Jag stirrade storögt på henne och gapskrattade. Kaylie joinade skrattet och folk började vända sig om för att kolla vad som var så roligt. Generat gömde jag ansiktet i min stora halsduk men kunde inte sluta skratta. Precis då kom Cody förbi med hans kompisar och eftersom alla andra bord tydligen var upptagna slog de sig ner vid vårt och Cody precis intill mig.

-Hey Ali! Här har ni kul, sa Cody och blinkade till mig. Jag samlade mig tillräckligt för att svara 'Ehm yep, riktigt roligt'. Kaylie blängde frågande på mig som för att säga 'wtf vem är den här killen'.

-Haha, okej. Jao, det är bra det! Jag borde kanske presentera dom här boysen, sa Cody och pekade på de olika killarna och räknade samtidigt upp deras namn.

-Det här är Jay, Collin, George, Micheal och Freddy! sa han och log stort.

-Trevligt att träffas killar! Jag är Allison och det här är Brianna och Kaylie, svarade jag och blickade mot Bri och Kaylie.

-Trevligt att träffas brudar! ropade Collin högt. Generat tittade jag ner i min julgröt men log sedan mot honom. Vem visste inte vem vi var egentligen? Varenda människa i den här skolan visste vem jag var iallfall. Och nu stirrade alla i matsalen, precis alla, tillochmed lärarna. Fan också. Kaylie gillade iallafall uppmärksamheten. Hon älskade att ha allas blickar på sig, något som jag verkligen inte förstod.

-Så hur känner ni varandra? frågade Brianna och log snett mot mig.

-Ehm, jao, vi träffades igår faktiskt, började jag. Medans Cody fyllde i att vi var grannar. Jag mötte hans blick och log tacksamt mot honom. Perfekt det kan ingen misstolka, tänkte jag och kollade på Kaylie som fnissade.

-Jaha, okej, sa Brianna och log gillande mot mig. Jag visste precis vad hon tänkte,' snygg kille du hittat, Ali. Vad gjorde ni igårkväll då?' Jag fnissade åt Bri och åt hennes nyfikna blick. Cody kollade förvånat på mig och jag fnissade bara. 

-Du Ali, du glömde ge mig ditt nummer igår btw, sa Cody och kollade på mig.

-Ehm, justja, svarade jag märkte att Bri och Kaylie redan fått igång ett samtal med de andra killarna. Cody räckte fram sin mobil och jag knappade snabbt in mitt nummer.

-Jag messar dig så får du mitt sen, vi ses, sa Cody och blinkade åt mig.

-Vi ses, svarade jag och såg på hur killarna gick iväg nerför korridoren med Cody först i klungan, såklart.

 

Del 3! Det verkar som Cody gillar Allisson, eller vad tror ni? Kommentera vad ni tycker för i nästa del kommer en del av 1D in i storyn. Kanske tillochmed ikväll, men då vill jag har åtminstone 10 kommentarer, det vet jag att ni klarar. Så 10 kommentarer från olika personer för en ny del ikväll! Blir det bra? Hoppas det, kram! :)

Previous:

 

Cesa's perspektiv:

 

Middagen var väldigt fin och jag var oerhört glad över att få träffa mina föräldrar igen. Tårarna hade runnit hela kvällen men nu kände jag att jag äntligen kunde slappna av. Det återstod bara en sak för att göra mig lycklig just nu..Mimmi. Vi hade övertalat våra föräldrar att få åka till sjukhuset och hälsa på Mimmi som tydligen hade vaknat..

-Okej, var tysta nu, hon kanske vilar! sa Liam och kollade först på Zayn och sedan på mig, antagligen för att vi var så uppspelta och ville bara få träffa henne så snabbt som möjligt. Jag suckade och blinkade till Liam samtidigt som jag tog Nialls hand och drog med han snabbare mot dörr nummer 8, där Mimmi skulle vara. Väl framme vid dörren ställde jag mig på tå och kikade in genom det runda fönstret in till rum nummer åtta. Zayn pushade på bakifrån och var minst lika ivrig som jag var över att få träffa Mimmi igen. Jag tog ett djupt andetag och tröck ner handtaget till dörren. Och där låg hon, blek och ruffsigt hår men med ett stort leende på sina läppar.

-Mimmi! fick jag fram och rusade mot henne.

-Åh, hej Cesa, Zayn och oj är ni alla med? sa Mimmi förvånat när de andra killarna också kom in genom dörren.

-Hej Mimmi, hur mår du? frågade Louis och ställde sig vid sidan av sängen.

-Ehum, jao, bättre nu. Jag kommer inte riktigt ihåg så mycket..mumlade hon i mitt hår när jag kramade henne hårt.

-Försiktigt Cesa! sa Zayn retfullt och han log stort mot Mimmi.

-Hihi, jag är så glad att du mår bra! sa jag och släppte försiktigt Mimmi ur min kram för att göra plats åt Zayn som blev allt mer otålig.

-Hey älskling, viskade Zayn och böjde sig långsamt fram och satte försiktigt handen om Mimmis nacke samtidigt som han kysste henne mjukt.

-Uuuuh! It's getting hot in here! utropade Louis och drog i tröjan som för att svalka sig. Jag började gapskratta och Niall skrattade så att sköterskorna vände sig om och kollade frågande på oss.

-Hey Zayn, jag har saknat dig sötnos! sa Mimmi och blev röd om kinderna av all uppmärksamhet. Jag såg hur glad Mimmi var över att få se Zayn och Zayns ögon lös av glädje. Han kunde inte slita blicken från Mimmi som blygt kollade tillbaka på Zayn.

 

Niall's perspektiv:

 

Nu stod vi alla här, runt Mimmis sjukhussäng och pratade ivrigt om allt som hänt under resan. Hur rädda vi hade varit precis efter flygkraschen, hur vi byggde upp lägret, tände vår första eld, hur Mimmi plötsligt föll ihop och hur vi sedan blev räddade. Jag tänkte tillbaka på allt som hade hänt och insåg att det var värt kraschen, det var värt all oro, det var värt allt. För genom den här rresan hade vi alla kommit närmre varandra, vi hade bundit band som vi annars aldrig skulle gjort. Jag kollade upp på Cesa och tröck till hennes hand för att få hennes uppmärksamhet. Hon vred huvudet mot mig och mötte min blick och förstod genast vad jag ville. Vi smög försiktigt ut från rummet och ställde oss vid dörröppningen i den ödsliga korridoren. Jag tog båda Cesas händer i mina och log. 

-Du är bäst älskling, sa jag och kände hur det pirrade till i magen.

-Du är Niall, jag älskar dig! Och jag är så otroligt glad för att vi är hemma, för att Mimmi och Zayn hittade varandra, för att jag fick er killar som mina allra bästa vänner och såklart för att det blev du och jag Niall. Du betyder allt, sa hon jag kände hur äkta hon var. Hon sa det som om hon verkligen menade det. Det var verkligen vi två, föralltid.

-Jag älskar dig mest sötnos! sa jag och kollade först henne i ögonen och sedan in till rummet där de andra var. Liam stod och pratade med Harry om något som verkade vara vääldigt roligt, Louis stod vänd mot fönstret och pratade med Eleanor med ett stort leende på sina läppar, Zayn hade satt sig vid sängkanten brevid Mimmi och de pratade tyst med varandra samtidigt som de smekte varandras händer. Plötsligt vände sig Harry mot oss och log stort samtidigt som han formade ett hjärta av sina händer och visade de till oss. Jag log stort och vände mig tillbaka till Cesa som också sett Harrys hjärta. Hon verkade överlycklig och log stort. Hon böjde sig långsamt mot mig ochjag mot henne. När hennes läppar trycktes mot mina rös jag, av lycka såklart. Jag älskade den här tjejen så mycket. Det skulle alltid vara hon och jag, alltid.

---

Sluuuuut! :) Sådärja, då var den här novellen slut då! Men oroa er inte, jag kommer börja på den nya så snabbt som möjligt, så kommentera på bra nu! Jag vill veta allt vad ni tycker; var slutet bra? vad kunde jag gjort bättre? vad var bäst? Skriv allt som ploppar upp i era huvuden, hihi! :) Kramar!:D

 

---

 

 

Cesa's perspektiv:

 

Helikoptern började sjunka mot marken. Vi hade mellanlandat en gång och tankat någonstans i Usa, men nu var vi äntligen snart hemma. Läkarna hade sagt att Mimmi skulle bli bra men hon var fortfarande medvetslös. Trött lutade jag huvudet mot Nialls axel och kollade försiktigt upp på honom. Han kysste mig mjukt på pannan och viskade sedan 'välkommen hem sötnos'. 

När jag klev ur helikoptern hand i hand med Niall regnade det som aldrig förr. En svart Range Rover väntade på oss och jag öppnade häpet dörren. Bilen startade och körde oss till flygplatsen som var alldeles tom. Flera säkerhetsvakter gick ändå både bakom och framför oss då vi gick genom den ödsliga delen av flygplatsen. Jag kollade bak på Louis som gick brevid både Harry och Zayn. Han kollade försiktigt upp på mig och såg väldigt trött ut. Jag vände blicken till Liam som gick vid sidan om mig, också han såg väldigt sliten ut. Ser jag också ut sådär? tänkte jag förmig själv och drog nervöst i håret.

 

Niall's perspektiv:

 

Tillslut gick vi alla in i ett rent snyggt rum med en stor mörkgråsoffa mitt inne i rummet. 

-Sätt er ner är ni snälla, sa en av männen i kostym. Jag kunde inte låta bli att känna att det här kändes fel. Jag var så smutsig och det kändes ovant att sitta i den så mjuka soffan, som om jag vore från någon annan värld typ.

-Jag förstår att ni måste vara livrädda och väldigt trötta, sa mannen som satte sig ner vid det mörka stora skrivbordet. 

-Mmh, varför tog det sån tid innan ni kom? frågade Zayn upprört. Mannen kollade förvånat upp på Zayn som förresten såg så malplacerad ut i det här rummet som jag kände mig. Han hade skitiga kläder, håret stod åt alla håll och han var helt orakad.

-Uhm, jag kan försäkra er att vi gjort allt vi kunnat för att hitta er men det var svårt, sa mannen snabbt och såg ursäktande på oss. Zayn bara suckade till svar. Plötsligt hörde jag en röst jag kände igen från korridoren, 'var är dom? var är min Niall' frågade rösten förtvivlat. Jag ryste till i hela kroppen och rusade snabbt förbi alla männen i kostym som av någon anledning stod och vaktade oss. När jag kommit ut ur rummet efter att jag nästan blivit stoppad av flera säkerhetsvakter, såg jag henne, min mamma.

 

Harry's perspektiv:

 

Jag grät hela tiden på flygplatsen. Jag hade träffat min mamma och pappa . Vi alla grät.

När saker hade lugnat sig lite kom vi överens om att vi alla skulle stanna på hotell över natten. Ingen av oss orkade resa flera timmar med bil nu och allt jag ville var att få vara med mina föräldrar och dessutom ville jag inte lämna killarna eller Cesa eller Mimmi som blivit inlagd på ett sjukhus i närheten. 

Jag kände mig tjock i halsen men gråten hade lugnat sig för oss alla och vi bestämde oss för att fixa oss inför middagen. Cesa's mamma hade kommit med ideen om att vi alla skulle äta middag tillsammans så att föräldrarna skulle få lära känna varandra lite bättre. Fast då syftade hon antagligen på att hon skulle få lära känna och de andra killarnas familjer lite bättre.

-Så Harry, kan vi åka och duscha till ditt rum. Vårt var tydligen inte klart ännu, sa Louis och viftade med min rumsnyckel.

-Jadå, men vi skyndar oss, sa jag och började gå mot rummet.

 

 

Louis's perspektiv:

 

-Tycker inte du att det är konstigt att ingen media har fått reda på att vi är tillbaka? frågade jag och satte vax i håret.

-Hm, nja, lite kankse. Men jag hörde att någon sa att de lyckats hålla det hemligt för media, sa Harry från duschen.

-Aa, du har nog rätt, dom har gjort ett väldigt bra jobb iallafall, konstaterade jag.

När vi klev ur hissen och började gå mot restaurangen insåg jag att ryktet hade spridit sig. Utanför hotellets grindar stod hundratals människor med kameror och ropade för att få vår uppmärksamhet. Bilderna smattrade av  hela tiden och Niall kom gående ut från restaurangen för tat fösa oss bort från kamerornas räckhåll. 

-Haha, vad ni såg förskräckta ut då! sa Niall och tog en stor tugga av sitt kycklingben som han höll i handen.

-Ehum, ja det var et tag sen jag såg någon paparzzi, sa jag och flinad åt Niall.

-Du skulle ju inte börja äta utan oss! sa Harry högt och slog lekfullt till Niall på axeln.

-Sorry guys men jag kunde inte hålla mig! Jag menar känner ni doften, mums!! sa Niall och viftade med kycklingbenet. Harry gapskrattade och jag flinade stort.

-Kommer ni killar? Alla väntar på er! sa Harry's mamma och vinkade in oss i restaurangen. 

-Jadå, vi kommer ropade Niall tillbaka med munnen full av kyckling.

 

---

 Förlåt för usel uppdatering! :( Har verkligen inte haft tid, men nu är jag på banan igen! Tack för era kommentarer, nu vet jag lite vad som kommer hända. Kommentera del 21 nu också! Det kanske inte blev det roligaste kapitlet jag skrivit men det får duga! Kram! :)

 

 

---

 

 

Cesa's perspektiv:

 

-Uhm, Harry, nej, kved jag fram och backade snabbt bakåt. Jag kände att gråten var nära, men jag ville inte visa mig svag inför Harry. Vilket var en skillnad mellan just Niall och Harry. Med Niall vågade jag gråta. Han förstod.

-Förlåt, sa Harry skamset och tittade ner i marken.

-Jag känner inte så för dig Harry. Jag gillar dig, visst okej det kan jag erkänna men det är jag och Niall. Jag hör hemma hos Niall, sa jag osäkert. Men den här gången tänkte jag inte springa iväg. Jag måste verkligen göra klart för Harry att det inte kommer bli något mellan oss..

-Förlåt, sa Harry igen. Jag kan bara inte behärska mig när jag är runt dig. Jag får lixom en känsla av att du vill ha mig också..

Jag kollade förvånat upp på honom och mötte hans blick. Vad menade han? Verkade det faktiskt som om jag ville ha honom? Ja, kanske lite. Jag hade ju lärt känna honom bättre under vår lilla dags vandring här på ön. Han var fortfarande lika snygg, fortfarande lika glad, lika rolig.. Men någonting hade förändrats, dock visste jag inte vad.. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag förblev tyst och vi började bege oss mot lägret.

 

 

Zayn's perspektiv:

 

-Zayn, kom nu! Hjälp till med maten eller något. Du kan inte bara sitta där. Oroa dig inte hon blir nog bra, feberna verkar ju ha gått ner och hon sover hela tiden.. sa Louis glatt.

-Mmh, svarade jag och tröck till Mimmis hand.

-Här, jag kan sitta vid henne nu ett tag så kan du hjälpa Niall och Louis med maten, föreslog Liam och satte sig brevid Mimmi. Jag böjde mig fram och kysste henne lätt på kinden och viskade tyst Snälla bli frisk snart..Älskar dig sötnos. Jag mötte Liams blick när jag reste mig upp och den var fylld av medlidande. Han förstod hur hemskt jag mådde. Känslan av att se den man älskar mest på hela jorden långsamt försvinna var hemsk. Och det fanns inget jag kunde göra.

-Niall, var försiktig med kniven! uppmanade Louis och skrattade. Niall tittade upp förvånat upp men lugnade sig sedan. 

-Ojdå, sa han och flinade mot Louis.

-Vad funderar du på som är så distraherande nu då Nialler? sa Louis och sneglade mot Niall samtidigt som han satte fisken över elden för att grillas.

-Ehm, jag tänkte bara på Cesa.. Hon och Harry borde vara hemma snart. Tror du dom har gått vilse eller något? Vi kanske borde gå ut och leta, sa Niall stressat.

-Haha, ta det lugnt bro! Dom kommer nog vilken minut som helst, oroa dig inte! sa Louis och log.

-Zayn det är nog bäst om du tar hand om kniven.. sa Niall och räckte kniven till mig. Jag kollade på honom och skrattade. Han hoppade omkring som en dureacellkanin.

-Ja det är nog bäst så! sa jag och började skära upp frukten medans Niall sprang iväg längs stranden. 

 

 

Cesa's perspektiv:

 

Vi hade gått nån timme och jag började nu se havet igen. 

-Är vi inte framme snart, jag tror jag känner igen den där palmen, sa jag och pekade på en palm.

-Hahah, du Cesa det finns hur många palmer som helst här, sa Harry och pekade på 'några' exempel.

Vi fortsatte gå och efter bara några minuter kom vi ut på vår strand. 

-Yay! Vi hittade hit tillslut! ropade jag och skuttade glatt omkring.

-Vi är såå bäst! skrattade Harry och gjorde highfive. Jag kramade snabbt om honom och vände mig sedan om när jag ficck syn på Niall som kom springandes på stranden.

-Niaaaall! ropade jag och hoppade upp i famnen på honom.

-Ceeesa! Du kom hem, jag trodde att ni gått vilse eller något, sa han och lade händerna under min rumpa för att hålla mig uppe i famnen. Jag lutade huvudet mot hans axel och viskade i hans öra:

-Jag har saknat dig så otroligt mycket! Han släppte ner mig framför honom och lade handen om min nacke.

-Jag har saknat dig massor! sa han och böjde sig sedan fram för att kyssa mig. I det ögonblicket visste jag vad som hade förändrats. Jag var inte alls attraherad till Harry längre. Efter att ha lärt känna honom bättre har jag förstått att han aldrig var mer än en vän för mig. Och just nu är han en av mina bästa vänner. Det är Niall jag älskar och alltid har älskat. Och bara för att bekräfta det viskade Niall plötsligt:

-Jag älskar dig sötnos.

-Jag älskar dig också Niall! Mer än någonting annat, viskade jag tillbaka och log stort.

 

---

 Del 19! Kommentera massor nu! Det är riktigt roligt att få höra vad ni tycker, både positiv och negativ kritik. Kramar! (:

 

 

 

 

---

 

 

 

Harry's perspektiv:

 

När vi packat ihop alla våra grejer började vi gå uppför berget. Det var faktiskt en riktigt fin, tropisk ö som vi hade nödlandat vid. Vattenfallet som forsade ner för berget påminnde mig och flygkraschen. Hur många hade egentligen dött vid den kraschen? Flyget exploderade ju när vi nått land. En rysning for genom mig när jag tänkte på alla människor som nu var döda. Den där lilla söta flickan som högst kunde vart 5 år, som satt bakom mig på planet... Hon var borta, alla var borta..

-Vad tänker du på? frågade Cesa och avbröt mina tankar.

-Flygkraschen.. Och på alla som dog vid den, sa jag tyst och kollade ner i marken.

-Jag tänkte också på den inatt faktiskt.. Det är ju lite svårt att glömma den, sa Cesa tyst.

-Men vi kan ju inte fokusera på det, det var ju inte vårt fel. Och vi lever ju, sa jag i ett försök att låta positiv.

-Du har rätt, kom nu! Vi måste hinna uppför berget och sedan skulle vi ju hem till lägret också! Men jag hinner före dig så skynda nu Harry! sa Cesa och sprang skrattande förbi mig.

-Haha, du kan springa hur mycket du vill, jag kommer ändå fram före dig! ropade jag och började springa.

 

 

Niall's perspektiv:

 

 

Mimmi låg fortfarande helt utslagen på marken. Hon hade iallafall vaknat ett tag och Zayn hade tvingat i henne lite frukt och vatten. Han kunde verkligen ta hand om andra, tänkte jag och mumlade lite för mig själv. Det berodde säkert på hans syskon, jag hade ju bara en äldre bror. Så jag har ju aldrig lärt mig ta hand om någon på det sättet..

-Får du någon fisk eller? ropade Louis och avbröt mig i mitt dagdrömmande.

-Ehum, nej.. Men snart! Vänta bara! ropade jag och skrattade åt Louis som försökte göra någon oseriös vodo dans för att Mimmi skulle bli frisk.

-Check out my sexy moves, ropade Lou och vickade rumpan hit och dit.

-Haha, Lou! kved jag fram mellan skratten.

-Niall, fokusera på fisken nu! Låt Louis få köra sin vodo dans! ropade Liam som höll på med middagen.

Jag hörde hur magen kurrade till och bestämde mig för att fixa ihop några fiskar. Jag var verkligen utsvulten.. Och jag saknade Nandos, mmh Nados.. 

-Niall, hur svårt ska det vara? Fokus på fisken! ropade Zayn och skrattade.

-Jaja, ropade jag och kastade ner mitt spjut precis på någon slags platt-fisk.

-Got ya! ropade jag stolt och fortsatte med fisket.

 

 

Cesa's perspektiv:

 

 

-Yeees! Jag sa ju det, du kan springa hur mycket du vill,-jag vinner ändå! sa Harry och log stort.

-Buhu, jag lät dig vinna ju.. ljög jag och skrattade.

-Sure Cesa! Men du kolla utsikten, sa Harry och pekade ut över havet.

-Wow, sa jag mållöst.

-Mhm, vackert.. sa Harry minst lika mållöst. Vi stod högst uppe på berget omgiven av palmer och massa frukter. Man såg ut över hela havet som var alldeles klart och ljusblått. Plötsligt vände sig Harry om och tog mina händer i sina. Jag kollade försiktigt upp och mötte hans underbara ögon.

-Men detta slår aldrig dig Cesa. Du är vackrast, sa han och kollade mig djupt in i ögonen.

-Harry.. sa jag eftersom jag inte visste vad jag skulle säga. 

-Det är sant.. Enda sedan jag haft den där drömmen har jag insett att jag aldrig nånsin vill lämna dig.. Jag vet att det är svårt för dig när du har Niall. Och Niall är också min vän. Men jag vill ha dig, Cesa. Jag kan tillochmed säga upp min vänskap med Niall för dig. Du betyder så mycket för mig, du måste förstå det, sa Harry och hans blick brände i mig.

-..men det sista jag vill är att komma imellan dig och Niall. Ni är som bröder för varandra, jag skulle aldrig kunna förstöra något sådant, aldrig någonsin, sa jag bestämt.

-Du förstör ingenting. Du är bara falsk mot Niall om du är med honom fast du inte gillar honom på det sättet, sa Harry snabbt och flyttade sig närmre.

-Men Harry nej..nej, började jag. Men det var försent, Harrys läppar var en engång tryckta mot mina.

 

---

 Sådärja! Del 18! Vad tyckte ni, kommentera massor! Ni har blivit mycket duktigare på det men jag vill ha mer! hihi (: Kram!

 

 

 

Zayn's perspektiv:

Jag vaknade av att Mimmi hängde över mig med både ben och armar. Försiktigt lyfte jag bort armarna och försökte ställa mig upp utan att hon skulle väckas. Men hon bara drog mig ner igen.

-Ehum, du Mimmi.. Vill du flytta lite på dig, gumman? Jag måste verkligen på toa, sa jag.

-Snark, snark, var det ända jag fick tillbaka.

-Mimmi, jag måste verkligen på toa nu, kan du flytta på dig? bedjade jag.

-Uhm, god morgon Zayn!  gäspade hon yrvaket fram.

-Gomorron, sötnos! Kommer du med på toa nu? frågade jag och kysste henne mjukt. Jag hörde hur Louis skrattade i bakgrunden..

-Går det bra Zayn? frågade han med ironi i rösten.

-Mmh, väldigt bra Lou! svarade jag och försökte hålla tillbaka ett skratt.

-Kom nu Zayn, vi skulle ju på toa! konstaterade Mimmi som redan ställt sig upp.

-Du Mimmi, vad åt du igår? Du verkar lite hög, sa Liam och skrattade högt.

-Haha, kom nu Mimmi, sa jag och tog Mimmis hand i min och började gå.

När vi kommit en bit på vägen märkte jag att hon faktiskt verkade lite småfull.

-Gumman, hur är det? Du verkar lite ur balans? frågade jag oroligt.

-Uhm, jag känner mig lite konstig, erkände hon.

-Har du ätit något konstigt då? Kan det bero på något sånt? Solsting kanske? frågade jag oroligt.

-Det kanske var dom där röda bären jag åt igår kväll, sa hon.

Jag tittade förundrat på henne. Vilka röda bär? Jag kom aldrig ihåg att jag ätit några röda bär.. Plötsligt föll hon ihop på marken och spydde.

 

 

Niall's perspektiv:

 

Jag hade just tryckt i mig några bananer och lite fisk när Zayn kom gående på stranden, med Mimmi i famnen. Liam sprang fram till dem för att höra vad som var fel. Mimmi såg verkligen sjuk ut i Zayns famn. Blek, svettig och det verkade som om hon sov.

-Louis, hämtar du filten så fixar jag snabbt en säng till henne, ropade jag och tog palmbladen vi sovit på och lade dem i en enda hög på marken.

-Vad hände frågade Louis, samtidigt som Zayn försiktigt lade ner Mimmi på palmbladen.

-Jag vet inte riktigt. Jag märkte att hon vinglade när hon gick precis som om hon vore full och hon sa att hon mådde dåligt.. Sedan spydde hon och bara låg på marken. Jag fick ingen kontakt med henne, sa Zayn med gråten i halsen.

-Vad ska vi göra nu? frågade jag skärrat.

-Kommer hon bli okej? frågade Zayn desperat.

-Ta det lugnt nu killar, sa hon något om varför hon mådde dåligt? frågade Liam lugnt.

-Nej, eller jo.. Hon sa något om några röda bär som hon ätit, men det verkade konstigt. Ingen av oss andra hade ju ätit några sådana bär, sa Zayn och lade handen på Mimmis panna.

-Åhh, dom bären! Jag har sett sådana bär.. Tänkte faktsikt smaka på ett men så kom jag ihåg att vi inte skulle få smaka på något som vi inte visste att det gick att äta, sa jag.

-Hon är varm, kan någon hämta vatten? Jag tror att hon har feber, känn på hennes panna Liam! sa Zayn stressat. Louis gick till eldstaden och tog lite renat vatten.

-Hon har definitivt feber, konstaterade Liam.

-Hon rör ju inte på sig! sa jag med gråten i halsen.

-Men hon andas, sa Liam och blötte en bit av filten som han sedan lade mot hennes panna.

-Det enda vi kan göra nu är att låta henne vila. Vi vet inte vad det var för bär hon hade ätit. Det enda vi kan göra är att hoppas att det inte var några dödliga, sa Louis tyst. När han nämnde ordet dödliga gick en rysning genom hela mig. Inte kunde väll Mimmi dö? Nej det kunde inte hända, tänkte jag. Men innerst inne visste jag nog att det kunde faktiskt hända. Det fanns ingen doktor, inget sjukhus, ingen medicin. Vi hade ingenting som egentligen kunde rädda henne. Vi var fortfarande på den här ön och skulle antagligen aldrig komma härifrån, tänkte jag och sjönk trött ner brevid den medvetslöse Mimmi.

 

---

 Ojoj, vad ska hända nu? Hmm.. Tänkte fokusera på 'lägret' i det här kapitlet. Men om ni kommenterar bra nu så kan jag kanske skriva ett till idag. Då är det väll värt att kommentera!? Och tack för era ider i föregående inlägg, nu vet jag lite vad som ska hända! (:

  

---

 

 

 

Harry's perspektiv:

 

 

Cesa's perspektiv:

 

 

-Harry! Harry, vad är det? frågade jag upprört.

-Uhm, mummlade han tillbaka och tårarna sprutade. Han satte sig yrvaket upp, ruffsig i håret och genomsvettig.

-Herrgud Harry, vad är det? Hur mår du? frågade jag igen fast högre.

Han lugnade ner sig och tårkade snabbt bort tårarna samtidgit som han drog handen genom håret.

-Ehum, oj.. Nej det är inget.. Jag drömde en mardröm, svarade han generat. Är det redan morgon? frågade han sedan yrvaket.

-Men gullevännen då! Herregud vad du skräms! Jag blev livrädd och jo solen håller på och går upp, sa jag och pustade ut.

-Förlåt Cesa, men den var faktiskt riktigt hemsk, sa han tyst. Jag torkade bort en tår och flyttade mig närmre.

-Berätta om den, sa jag och kollade på honom.

-Uhm..Han kollade förvånat tillbaka och förstod att jag var seriös.

-Vi var hemma i London och hade hyrt en film. Efter att vi hade bestämt film träffade vi Niall och Liam. Vi småpratade lite men sedan bestämde vi oss för att gå hem till mig, vi skulle ha en mysig filmkväll. Men när vi kom utanför dörren..

Han tystnade och visste inte riktigt hur han skulle fortsätta.

-Det är lugnt Harry, fortsätt! Det var bara en dröm, det hände inte på riktigt, sa jag och strök tröstande handen över hans rygg.

-Vi stannade upp utanför och..ehum..småpratade lite. Sedan plötsligt föll du ner precis framför mig. Du blödde en massa från ryggen. 

-Vad hände? Blev jag skjuten eller vadå? frågade jag förvånat. Han nickade tyst och fortsatte.

-Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Du förstår inte hur mycket du betyder för mig Cesa. Jag blev livrädd när jag såg dig på marken, och det var bara en dröm. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle känns om något sådant skulle hända i verkligheten.

-Åh Harry, jag är så ledsen. Jag blev också livrädd när jag såg dig sådär ledsen. Jag kändes tom, helt tom. Det var verkligen en läskig känsla.. sa jag och kramade om honom hårt.

-Inget får någonsin hända dig, svarade han och kramade om mig hårdare. Aldrig någonsin, viskade han tyst.

 

 

---

 Ett ganska kort kapitel, men det får duga! Jag vet inte riktigt vad som ska hända nu, så jag hade tänkt höra med er vad ni tycker.

Vill ni att de fortfarande ska vara på ön? Eller vad vill ni att ska hända! Behöver hjälp nu, så kommentera ordentligt nu babes! Kram! (: