Everything about you -Del 17
Previous:
-Vi stannade upp utanför och..ehum..småpratade lite. Sedan plötsligt föll du ner precis framför mig. Du blödde en massa från ryggen.
-Vad hände? Blev jag skjuten eller vadå? frågade jag förvånat. Han nickade tyst och fortsatte.
-Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Du förstår inte hur mycket du betyder för mig Cesa. Jag blev livrädd när jag såg dig på marken, och det var bara en dröm. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle känns om något sådant skulle hända i verkligheten.
-Åh Harry, jag är så ledsen. Jag blev också livrädd när jag såg dig sådär ledsen. Jag kändes tom, helt tom. Det var verkligen en läskig känsla.. sa jag och kramade om honom hårt.
-Inget får någonsin hända dig, svarade han och kramade om mig hårdare. Aldrig någonsin, viskade han tyst.
Zayn's perspektiv:
Jag vaknade av att Mimmi hängde över mig med både ben och armar. Försiktigt lyfte jag bort armarna och försökte ställa mig upp utan att hon skulle väckas. Men hon bara drog mig ner igen.
-Ehum, du Mimmi.. Vill du flytta lite på dig, gumman? Jag måste verkligen på toa, sa jag.
-Snark, snark, var det ända jag fick tillbaka.
-Mimmi, jag måste verkligen på toa nu, kan du flytta på dig? bedjade jag.
-Uhm, god morgon Zayn! gäspade hon yrvaket fram.
-Gomorron, sötnos! Kommer du med på toa nu? frågade jag och kysste henne mjukt. Jag hörde hur Louis skrattade i bakgrunden..
-Går det bra Zayn? frågade han med ironi i rösten.
-Mmh, väldigt bra Lou! svarade jag och försökte hålla tillbaka ett skratt.
-Kom nu Zayn, vi skulle ju på toa! konstaterade Mimmi som redan ställt sig upp.
-Du Mimmi, vad åt du igår? Du verkar lite hög, sa Liam och skrattade högt.
-Haha, kom nu Mimmi, sa jag och tog Mimmis hand i min och började gå.
När vi kommit en bit på vägen märkte jag att hon faktiskt verkade lite småfull.
-Gumman, hur är det? Du verkar lite ur balans? frågade jag oroligt.
-Uhm, jag känner mig lite konstig, erkände hon.
-Har du ätit något konstigt då? Kan det bero på något sånt? Solsting kanske? frågade jag oroligt.
-Det kanske var dom där röda bären jag åt igår kväll, sa hon.
Jag tittade förundrat på henne. Vilka röda bär? Jag kom aldrig ihåg att jag ätit några röda bär.. Plötsligt föll hon ihop på marken och spydde.
Niall's perspektiv:
Jag hade just tryckt i mig några bananer och lite fisk när Zayn kom gående på stranden, med Mimmi i famnen. Liam sprang fram till dem för att höra vad som var fel. Mimmi såg verkligen sjuk ut i Zayns famn. Blek, svettig och det verkade som om hon sov.
-Louis, hämtar du filten så fixar jag snabbt en säng till henne, ropade jag och tog palmbladen vi sovit på och lade dem i en enda hög på marken.
-Vad hände frågade Louis, samtidigt som Zayn försiktigt lade ner Mimmi på palmbladen.
-Jag vet inte riktigt. Jag märkte att hon vinglade när hon gick precis som om hon vore full och hon sa att hon mådde dåligt.. Sedan spydde hon och bara låg på marken. Jag fick ingen kontakt med henne, sa Zayn med gråten i halsen.
-Vad ska vi göra nu? frågade jag skärrat.
-Kommer hon bli okej? frågade Zayn desperat.
-Ta det lugnt nu killar, sa hon något om varför hon mådde dåligt? frågade Liam lugnt.
-Nej, eller jo.. Hon sa något om några röda bär som hon ätit, men det verkade konstigt. Ingen av oss andra hade ju ätit några sådana bär, sa Zayn och lade handen på Mimmis panna.
-Åhh, dom bären! Jag har sett sådana bär.. Tänkte faktsikt smaka på ett men så kom jag ihåg att vi inte skulle få smaka på något som vi inte visste att det gick att äta, sa jag.
-Hon är varm, kan någon hämta vatten? Jag tror att hon har feber, känn på hennes panna Liam! sa Zayn stressat. Louis gick till eldstaden och tog lite renat vatten.
-Hon har definitivt feber, konstaterade Liam.
-Hon rör ju inte på sig! sa jag med gråten i halsen.
-Men hon andas, sa Liam och blötte en bit av filten som han sedan lade mot hennes panna.
-Det enda vi kan göra nu är att låta henne vila. Vi vet inte vad det var för bär hon hade ätit. Det enda vi kan göra är att hoppas att det inte var några dödliga, sa Louis tyst. När han nämnde ordet dödliga gick en rysning genom hela mig. Inte kunde väll Mimmi dö? Nej det kunde inte hända, tänkte jag. Men innerst inne visste jag nog att det kunde faktiskt hända. Det fanns ingen doktor, inget sjukhus, ingen medicin. Vi hade ingenting som egentligen kunde rädda henne. Vi var fortfarande på den här ön och skulle antagligen aldrig komma härifrån, tänkte jag och sjönk trött ner brevid den medvetslöse Mimmi.
Ojoj, vad ska hända nu? Hmm.. Tänkte fokusera på 'lägret' i det här kapitlet. Men om ni kommenterar bra nu så kan jag kanske skriva ett till idag. Då är det väll värt att kommentera!? Och tack för era ider i föregående inlägg, nu vet jag lite vad som ska hända! (:
