Everything about you -Del 20
Previous:
-Vi är såå bäst! skrattade Harry och gjorde highfive. Jag kramade snabbt om honom och vände mig sedan om när jag ficck syn på Niall som kom springandes på stranden.
-Niaaaall! ropade jag och hoppade upp i famnen på honom.
-Ceeesa! Du kom hem, jag trodde att ni gått vilse eller något, sa han och lade händerna under min rumpa för att hålla mig uppe i famnen. Jag lutade huvudet mot hans axel och viskade i hans öra:
-Jag har saknat dig så otroligt mycket! Han släppte ner mig framför honom och lade handen om min nacke.
-Jag har saknat dig massor! sa han och böjde sig sedan fram för att kyssa mig. I det ögonblicket visste jag vad som hade förändrats. Jag var inte alls attraherad till Harry längre. Efter att ha lärt känna honom bättre har jag förstått att han aldrig var mer än en vän för mig. Och just nu är han en av mina bästa vänner. Det är Niall jag älskar och alltid har älskat. Och bara för att bekräfta det viskade Niall plötsligt:
-Jag älskar dig sötnos.
-Jag älskar dig också Niall! Mer än någonting annat, viskade jag tillbaka och log stort.
Harry's perspektiv:
Jag kände ett stygn av smärta när jag såg hur lycklig Cesa var i Niall's famn. Istället för att stå och kolla på när de stod och höll om varandra och såg oerhört lyckliga ut gick jag till de andra i lägret. Liam, Louis och Zayns ansikte lyste upp i tre glada leenden och jag kunde inte låta bli att le tillbaka. Det slog mig att jag hade faktiskt saknat killarna, även fast vi bara varit borta ett dygn. Men något var fel, någon saknades. Var höll Mimmi hus? Jag satte mig ner vid eldstaden och då såg jag Mimmi. Hon låg kusligt stilla bakom Zayn och Liam som följde min blick och deras just så glada ansikten lyste av skräck och förtvivlan.
-Vad har hänt med Mimmi? frågade jag snabbt.
-Ehm, hon fick något sorts anfall när ni var borta och ända sedan dess har hon varit så gott som medvetslös. Hon bara sover hela tiden, förut hade hon feber också men vi tror att den har sjunkit lite, sa Liam stelt.
-Oj då, är det verkligen så allvarligt? frågade jag och förstod att Cesa skulle flippa ur när hon fick reda på detta.
Louis nickade till svar och Zayn såg ut att ha nära till gråten.
-Hey Zayn, oroa dig inte, hon blir sakata men säkert bättre. Allt kommer bli bra, lovade Liam och puttade försiktigt till Zayn. Utan ett ord reste han sig och började gå ut mot stranden där han sedan satte sig ner och blickade ut mot horisonten.
-Var är hon? Var är Mimmi? kom Cesa ropandes uppför stranden. Ingen hann riktigt svara innan hon föll ner på knä brevid Mimmi.
-Oj gud Mimmi, snälla gulle vännen vakna! bad Cesa desperat. Men ingenting hände, Mimmi låg lika stilla som vanligt med likblek hy och svettdroppar på pannan. Niall skyndade fram och försökte lugna ner Cesa som nu börjat gråta hysteriskt. Jag kollade runt på de andras ansikten och de såg lika förtvivlade ut som jag antog att jag gjorde just då. Jag ångrade direkt att jag kom tillbaka till lägret. Jag skulle ha stannat i djungeln med Cesa, vi skulle inte behövt se det här. Medans jag började grubbla om mina egna beskymmer hörde jag ett surrande, dovt ljud långt bortifrån. Jag vände blicken mot himlen och då såg jag den. Helikoptern.
Louis's perspektiv:
Jag mötte Harrys förvånade blick som sedan lyste upp i ett stort leende.
-Vi blir räddade! skrek Harry och sprang ut på stranden. Inte långt efter var jag, Niall och Liam.
Vi skrek och viftade med händerna som galningar, som om våra liv hängde på det, vilket det faktiskt gjorde. Helikoptern närmade sig snabbt och plötsligt var den ovanför oss. Vinddraget var hårt och jag förstod att vi måste backa för att ge rum åt den att landa. Jag började backa samtidigt som jag drog med Liam och Harry bakåt.
-Vi måste bakcka, mimade jag eftersom man knappt hörde något annat än helikoptern. Harry verkade förstå och backade bakåt. Plötsligt kom Zayn sprinangde längs stranden och slöt upp precis bakom oss. De närmaste minuterna kunde jag inte riktigt förstå vad som pågick, det gick så snabbt. Som om det skulle varit på snabbspolning på filmerna vi brukade se hemma.
Cesa's perspektiv:
Helikoptern landade smidigt och ut kom två män i uniform. De pratade engelska och bad oss hämta våra grejer. Den ena killen som tydligen var läkare gick fram till Mimmi och började undersöka henne. Zayn berättade snabbt vad som händ och såg nervöst på medan läkaren gjorde olika slags test på Mimmi som fortfarande låg helt stilla.
-Jag kan inte fatta att vi får åka hem, sa Niall och kramade om mig bakifrån.
-Nej, inte jag heller. Det känns bara så overkligt, sa jag fortfarande med gråten i halsen. Jag vägrade lämna Mimmi nu. Långsamt vände jag mig om och ställde mig på tå för att kyssa Niall. Den var inte lika passionerad som den för några minuter sedan men det gjorde inget. Huvudsaken var att vi fick åka hem, han och jag, killarna och Mimmi. Männen lyfte upp Mimmi på en bår och bar in henne i helikopern. Liam och Harry hade snabbt plockat ihop alla våra grejer och var påväg in med dem i planet när Louis ropade:
-Kom lite killar.. Vi ställde oss alla runt eldstaden och väntade. Stämmningen var glad men ändå ledsen på något sätt.
-Så hörrni, vi ska tydligen hem, började Louis och kollade upp på oss.
-Vi ska tydligen det jo, svarade Liam och log stort. Vi kollade upp på varandra under tystnad.
-Det känns lite konstigt att åka hem ändå. Det här lägret har ju ändå varit vårt hem nu ett bra tag, sa Niall.
-Jag håller med. Vi har ändå så många minnen härifrån, och det var ju här vi lärde känna dig och Mimmi, sa Harry knuffade till mig lite lätt. Jag log mot honom och tänkte för mig själv att jag verkligen var glad att vi två var vänner.
-Men var inte ledsna nu, sa Liam.
.Ja, tänk på allt där hemma! Familjen, vänner, hamburgar, pizza, cola, en säng, tv, twitter, alla fans, musik.. rabblade Louis upp.
-Och Nandos! utropade Niall glatt. Vi skrattade och Louis kramade snabbt om Niall som bara log stort.
-Så vad säger ni? Ska vi åka hem? frågade Zayn och log snett mot oss andra.
-Hm, vi åker hem, tillsammans, konstaterade jag och vi alla rusade skrattande mot helikoptern som äntligen skulle ta oss hem.
Oj, vilket långt kapitel det blev tillslut! Och tack för era fina kommentarer, ni är verkligen bäst!♥ Jag fick någon kommentar ang. uppdatering och jag uppdaterar så ofta jag kan, oftast mer på helgerna eftersom jag har väldigt mycket i skolan nu. Men tack ändå för att ni följer mig, fastän jag inte uppdaterat på någon dag, det uppskattar jag! Kram! :)
