Everything about you -Del 21
Previous:
-Kom lite killar.. Vi ställde oss alla runt eldstaden och väntade. Stämmningen var glad men ändå ledsen på något sätt.
-Så hörrni, vi ska tydligen hem, började Louis och kollade upp på oss.
-Vi ska tydligen det jo, svarade Liam och log stort. Vi kollade upp på varandra under tystnad.
-Det känns lite konstigt att åka hem ändå. Det här lägret har ju ändå varit vårt hem nu ett bra tag, sa Niall.
-Jag håller med. Vi har ändå så många minnen härifrån, och det var ju här vi lärde känna dig och Mimmi, sa Harry knuffade till mig lite lätt. Jag log mot honom och tänkte för mig själv att jag verkligen var glad att vi två var vänner.
-Men var inte ledsna nu, sa Liam.
.Ja, tänk på allt där hemma! Familjen, vänner, hamburgar, pizza, cola, en säng, tv, twitter, alla fans, musik.. rabblade Louis upp.
-Och Nandos! utropade Niall glatt. Vi skrattade och Louis kramade snabbt om Niall som bara log stort.
-Så vad säger ni? Ska vi åka hem? frågade Zayn och log snett mot oss andra.
-Hm, vi åker hem, tillsammans, konstaterade jag och vi alla rusade skrattande mot helikoptern som äntligen skulle ta oss hem.
Cesa's perspektiv:
Helikoptern började sjunka mot marken. Vi hade mellanlandat en gång och tankat någonstans i Usa, men nu var vi äntligen snart hemma. Läkarna hade sagt att Mimmi skulle bli bra men hon var fortfarande medvetslös. Trött lutade jag huvudet mot Nialls axel och kollade försiktigt upp på honom. Han kysste mig mjukt på pannan och viskade sedan 'välkommen hem sötnos'.
När jag klev ur helikoptern hand i hand med Niall regnade det som aldrig förr. En svart Range Rover väntade på oss och jag öppnade häpet dörren. Bilen startade och körde oss till flygplatsen som var alldeles tom. Flera säkerhetsvakter gick ändå både bakom och framför oss då vi gick genom den ödsliga delen av flygplatsen. Jag kollade bak på Louis som gick brevid både Harry och Zayn. Han kollade försiktigt upp på mig och såg väldigt trött ut. Jag vände blicken till Liam som gick vid sidan om mig, också han såg väldigt sliten ut. Ser jag också ut sådär? tänkte jag förmig själv och drog nervöst i håret.
Niall's perspektiv:
Tillslut gick vi alla in i ett rent snyggt rum med en stor mörkgråsoffa mitt inne i rummet.
-Sätt er ner är ni snälla, sa en av männen i kostym. Jag kunde inte låta bli att känna att det här kändes fel. Jag var så smutsig och det kändes ovant att sitta i den så mjuka soffan, som om jag vore från någon annan värld typ.
-Jag förstår att ni måste vara livrädda och väldigt trötta, sa mannen som satte sig ner vid det mörka stora skrivbordet.
-Mmh, varför tog det sån tid innan ni kom? frågade Zayn upprört. Mannen kollade förvånat upp på Zayn som förresten såg så malplacerad ut i det här rummet som jag kände mig. Han hade skitiga kläder, håret stod åt alla håll och han var helt orakad.
-Uhm, jag kan försäkra er att vi gjort allt vi kunnat för att hitta er men det var svårt, sa mannen snabbt och såg ursäktande på oss. Zayn bara suckade till svar. Plötsligt hörde jag en röst jag kände igen från korridoren, 'var är dom? var är min Niall' frågade rösten förtvivlat. Jag ryste till i hela kroppen och rusade snabbt förbi alla männen i kostym som av någon anledning stod och vaktade oss. När jag kommit ut ur rummet efter att jag nästan blivit stoppad av flera säkerhetsvakter, såg jag henne, min mamma.
Harry's perspektiv:
Jag grät hela tiden på flygplatsen. Jag hade träffat min mamma och pappa . Vi alla grät.
När saker hade lugnat sig lite kom vi överens om att vi alla skulle stanna på hotell över natten. Ingen av oss orkade resa flera timmar med bil nu och allt jag ville var att få vara med mina föräldrar och dessutom ville jag inte lämna killarna eller Cesa eller Mimmi som blivit inlagd på ett sjukhus i närheten.
Jag kände mig tjock i halsen men gråten hade lugnat sig för oss alla och vi bestämde oss för att fixa oss inför middagen. Cesa's mamma hade kommit med ideen om att vi alla skulle äta middag tillsammans så att föräldrarna skulle få lära känna varandra lite bättre. Fast då syftade hon antagligen på att hon skulle få lära känna och de andra killarnas familjer lite bättre.
-Så Harry, kan vi åka och duscha till ditt rum. Vårt var tydligen inte klart ännu, sa Louis och viftade med min rumsnyckel.
-Jadå, men vi skyndar oss, sa jag och började gå mot rummet.
Louis's perspektiv:
-Tycker inte du att det är konstigt att ingen media har fått reda på att vi är tillbaka? frågade jag och satte vax i håret.
-Hm, nja, lite kankse. Men jag hörde att någon sa att de lyckats hålla det hemligt för media, sa Harry från duschen.
-Aa, du har nog rätt, dom har gjort ett väldigt bra jobb iallafall, konstaterade jag.
När vi klev ur hissen och började gå mot restaurangen insåg jag att ryktet hade spridit sig. Utanför hotellets grindar stod hundratals människor med kameror och ropade för att få vår uppmärksamhet. Bilderna smattrade av hela tiden och Niall kom gående ut från restaurangen för tat fösa oss bort från kamerornas räckhåll.
-Haha, vad ni såg förskräckta ut då! sa Niall och tog en stor tugga av sitt kycklingben som han höll i handen.
-Ehum, ja det var et tag sen jag såg någon paparzzi, sa jag och flinad åt Niall.
-Du skulle ju inte börja äta utan oss! sa Harry högt och slog lekfullt till Niall på axeln.
-Sorry guys men jag kunde inte hålla mig! Jag menar känner ni doften, mums!! sa Niall och viftade med kycklingbenet. Harry gapskrattade och jag flinade stort.
-Kommer ni killar? Alla väntar på er! sa Harry's mamma och vinkade in oss i restaurangen.
-Jadå, vi kommer ropade Niall tillbaka med munnen full av kyckling.
Förlåt för usel uppdatering! :( Har verkligen inte haft tid, men nu är jag på banan igen! Tack för era kommentarer, nu vet jag lite vad som kommer hända. Kommentera del 21 nu också! Det kanske inte blev det roligaste kapitlet jag skrivit men det får duga! Kram! :)
